Black Lives Matter

23.06.2020

De senaste veckorna har varit en berg och dalbana av känslor. Vi har fått skåda mänskligheten när den är som allra värst när vi såg hur polisen i Minneapolis brutalt och hänsynslöst ströp George Floyd till dötts. Sorgen och smärtan jag gått igenom har varit svår att sätta ord på.

Men jag har också stundtals känt förhoppning och glädje när jag såg hur omvärlden stod upp enade mot polisbrutalit och mordet på George Floyd och alla andra som fallit offer för rasistisk polisbrutallitet. På gatorna över hela USA, på gatorna i Amsterdam, i Paris, i Beirut och Stockholm har jag sett folk från alla bakgrunder, med alla hudfärger, demonstrera mot rasismen.

Kårar rann längt min gryggrad när jag hörde hela världen ropa George Floyds namn. När jag såg främlingar som aldrig träffats börja krama och trösta varandra. Folk som lever i olika världar, priviligierade och opriviligierade har gråtit i varandras famnar. Mammor och pappor från alla världsdelar har funnit varandra. Det vi sett har varit något nytt. Denna rörelse har enat folk som aldrig annars har enats.

Men ändå slutar inte vår kamp för rättvisa här. Riktigt förändring måste ske. Båda i USA men även över hela världen.

Svenskt ansvar 

Här i Sverige har vi vår kamp. Det kanske känns lagom bekvämt att fördöma rasismen någon annanstans medans vi gärna tror att allt är bra här i lila landet lagom. Det är obekvämt att diskutera våra problem men ändå är det vårt ansvar om vi ska få till riktigt förändring.

Högerextrema och rasistiska krafter är på uppgång i Europa. Det finns ett uppiskat hat mot minoriteter. Vardagsrasism och mikroaggressioner mot svarta är inget som får normaliseras. Nu måste samhället ha modet att bilda en solidarisk anti-rasistisk mur som inte släpper igenom rasismen.

Fotbollen måste steppa up

Nu måste vi i fotbollen också börja sluta larva runt och ta tag i våra problem. Rasimen inom fotbollen har blivit värre de senaste åren. Raheem Sterling, Romelu Lukaku, Kalidou Koulibaly, Mohamed Salah, Tammy Abraham, Antonio Rüdiger, Mossie Kean är namnet på några av sportens största stjärnor som blivit utsatta för rasitiska glopord och påhopp från 1000 tals fans uppifrån läktarn eller av anonyma konton på nätet. Den tråkiga verkligheten är att medans dessa stora namns fall blir uppmärksammade så når majoriteten av rasistiska påhopp av fotbollspelare på amatör och professionell nivå aldrig strålkastarljuset.  

Jag håller med AIK kapten och anfallsstjärna Henok Goitom som menar att det är svårt att lösa problemet på läktarn då de problem som följer in i sporten är problem som kommer utifrån samhället. Det är där man måste jobba primärt. Men medans vi jobbar ute i samhället måste vi se till att ta handling mot rasimen när den sker i stunden. Vi kan inte vänta längre. Om  rasistiska påhopp mot spelarna sker under fotbollsmatcher ska matcherna blåsas av. Punkt slut.


En männsklighet  

Vi är alla människor i slutet av dagen. "Svart eller vitt, gul eller blå" som Sverige anfallaren John Guidetti rappade den där guld- sommaren i Prag 2015 då tog ett ungt svenskt U-21 landslag fullt av svarta spelare och minoriter  Europa med storm.

Vare sig det är inom fotbollen eller inom andra delar av samhället måste vi inse att vi inte kommer nå större framgång förens vi börjar jobba tillsammans. Genom att utnyttja den kollektiva kraften vi har, om vi går ihop tillsammans och bortser från vilken hudfärg elleroch religon vi har, då vinner vi riktigt framgång. 


Med dessa ord är bloggen tillbaka och vi kommer alltid att skricka ”Black Lives Matter”!